Plockepinn med bävrarna

I morse fick jag se att bävrarna utmanat mig med en ny omgång igen i den ytterligt spännande sportgrenen bäverplockepinn. Spännande så till vida att de inte vill ha publik under sin matchtid företrädesvis nattetid, och de vägrar att avslöja hur många spelare de har på sin planhalva...
Jag kan bara konstatera, att de fattat tycke för en ny fördämning i bäcken 20 meter från mitt hus. Man kan inte annat än imponeras av deras stillsamma, men ytterst målmedvetna byggnadskonst. De avverkar i den unga lövskogen och deras traskande fram och tillbaka till bäcken ger upphov till släta, leriga stigar. De klenare kvistarna äts upp eller används till att täta mellan de grövre grenarna. De lägger grövre grenar både tvärs över bäcken och motströms. I mellanrummen tätar de med småkvistar, gräs och lera. Om inte deras egna avverkningar räcker till, knycker de i mina gamla rishögar uppe på land och drar ner de grövsta grenarna i bäcken.
- Jamen, så här kan du ju inte ha det, säjer folk och föreslår jakt med fällor, bössa, grävskopa och nästintill dynamit.
- Jo visst, säjer jag och försöker bedöma hur mycket vattenståndet i bäcken skulle höjas om de fick hållas. Lillstugan stod visserligen i vatten i somras, men det berodde mer på det myckna regnandet på sensommaren, än bävrarnas byggiver.
Jag svurit och slitit i timtals med spade och grep, jag har trampat ner mig i deras underjordiska vattenfyllda gångar, vadat i bäcken med vattenfyllda stövlar och undrat hur länge jag ska orka och hur länge de ska envisas med att utöka sitt revir åt mitt håll.
Men jag låter dem hållas och slänger upp nya plockepinnhögar på land.
För jag har hört deras fjolårsungar plaska och leka och jag fylls av en sån oförklarlig ömhet när jag betraktar det frusna avtrycket av en baktass i leran vid bäcken.